Ett ämne för sig

Kuratorbesöket :-)

2009-12-09T01:21:00.000-08:00

Jag är igång! Jag är så lättad.

I måndags skulle jag till kuratorn. Som jag skrivit innan har jag varit väldigt besviken över brevet jag fick om att jag skulle få en kurator - igen. Att jag vill testa KBT. Men jag skulle gå dit och försöka förklara för henne att jag just ville ha det så...
Jag satt i väntrummet och gick igenom för mig själv olika sätt att säga till kuratorn att jag var intresserad av KBT och allt det där...utan att göra henne ledsen. Fick hjärtklappning till slut.
Så blev det min tur. Hjärtklappningen fortsatte.
Vi satte oss i ett litet rum och hon började presentera sig. Hon presenterade sig:

K: Jag heter [...] och är kurator och utbildad psykolog i KBT...
Jag: Är du?!
K: (nickar)
Jag: Åh va bra...!

Haha. Varpå mitt ansiktsuttryck förändras och jag får ett plötsligt och ihållande leende på läpparna. Hjärtat dunkar som det ska.

Och sen har vi ett möte på 45 minuter. Allt är hur bra som helst, det är intressant, det är struktur och det är mål. Jag pratar och hon antecknar och börjar fråga saker som jag bara svischat förbi. Jag känner mig omhändertagen och på väg någonstans. Äntligen.
Jag fick en massa papper om KBT och skalor jag ska fylla i till nästa gång.
Jag kommer få hemläxor, uppgifter jag ska utföra för att ändra mitt beteende och mina tankar.
Och det kostar 50 spänn! Inga fyrsiffriga kostnader så långt jag kan se.

När jag går ifrån Vårdcentralen ringer jag först R och sedan far min. Jag är helt snurrig i huvudet på ett skönt sätt. Jag är så himla glad och det känns som fjäääärilar i bröstet. Haha. Tänk att något som egentligen handlar om en så tråkig sak kan göra en så glad?
Jag är på gåååång! Ska dit den 14:e igen. Längtar redan. :)

20 mg

2009-11-23T08:41:00.000-08:00

Så har jag då ökat dosen av Citalopram till en hel tablett - 20 milligram. Känner ingen skillnad.
Mår ganska okej idag, inga attacker. Bara väldigt trött och lat.
Hade telefontid med min läkare idag. Hon är så bra. Så lätt att prata med.
Hon tipsade mig om fyrkantsandningen när hon hörde om min attack igår. Ska försöka ha det långt fram i huvudet så jag kan plocka fram det snabbt när nästa attack kommer.

Attack

2009-11-22T09:55:00.001-08:00

Ångestattack. Sån jävla jävla ångestattack. Tårarna bara föll och föll och föll och jag började hyperventilera och visste inte nånting.
R kom in till mig till slut och fick mig att börja andas som en normal människa igen. Ville aldrig att han skulle gå därifrån. Ville bara att han skulle ligga där nära intill mig och andas med mig och att allt skulle bli bra, att allt skulle förändras till något som bara bara bara var fint.
Till slut började jag lugna ner min andning. R gick och fixade så att vi kunde kolla på en film. Det hjälpte mig att låta bli att tänka, litegrann.

Min kropp känns så konstig. Mitt bröst bultar och händerna skakar. Nu börjar det på riktigt alltså...

Ont ont ont, gör det.

2009-11-22T07:13:00.000-08:00

Att det kan svida så mycket. Att det kan kännas som att hela bröstet ska explodera. Att det kan kännas som att situationen aldrig kommer förändras, att det är hopplöst. Att det är så jävla svårt. Som knivar som drar igenom hjärtat när jag hör vissa ljud och ser visa syner. Fan.

Det regnar så förbaskat.

2009-11-22T06:16:00.000-08:00

Vet inte om jag känner efter för mycket och intalar mig själv att jag mår sämre psykiskt nu, på ett annat sätt än jag gjort innan. Känner oro i mig konstant.
Jag har ingen ork eller lust till att göra något, att ta tag i saker i vardagen. Jag har svårt för vardagen. Svårt att vara hemma. Ändå är det det enda jag är, hemma, i soffan med datorn i knäet, surfandes på nonsens. Ibland tror jag att jag ska ta mig i kragen: Jag går och duschar (då kommer allt kännas bättre), sedan ska jag ta tag i de sakerna jag så gärna vill ta tag i (måla, inreda, fixa, skriva, spela...). Efter duschen blir det inget. Jag sätter mig i soffan med datorn igen, bara för att kolla läget på facebook och sådär. Och sen sitter jag kvar så.

Jag vill att dessa första veckor med Citalopram ska gå snabbt nu. Jag längtar så efter en förändring i mitt liv. Jag längtar så efter att vakna upp på morgnarna och tänka glada tankar, istället för att tänka "Åh, nej. Inte en dag till i nedstämdhet. Vill inte."

Samvetskval

2009-11-20T09:24:00.000-08:00

Det är jobbigt när jag tar mig ur ett deppigt läge, eller en attack av deppighet. När jag plötsligt börjar gaska upp mig och tar tag i saker. Och tänker att allt inte är så farligt egentligen.
Jag får så himla dåligt samvete då över hur jag betett mig. När R har kämpat med alla möjliga medel för att få mig på bra humör, och jag liksom bara...varit omöjlig. Jag får ångertankar som "Varför skulle jag bete mig så tråkigt?, Varför ska jag förstöra saker som är så bra?" Och så gör det ont igen, av andra anledningar.

Brev från Vårdcentralen idag

2009-11-20T07:51:00.000-08:00

Min läkare skrev en remiss till Psykgruppen, och nu har de tydligen funderat ut hur min behandling ska börja. Idag kom ett brev ifrån dem. Jag öppnade brevet med stor förväntan och hoppades på att det skulle stå: "Du är inbokad för ett besök här på vårdcentralen hos ***, psykolog." Men istället stod det "Du är inbokad för ett besök här på vårdcentralen hos ***, kurator." Igen.

Jag har gått hos kurator där på vårdcentralen för ett tag sedan. Visst hjälpte det, visst var det skönt att få prata ur sig allt, få väldigt bra tips och stöd. Men jag vill ha mer jävlar anamma nu. Jag vill att någon verkligen ska säga till mig att "Så här gör vi och så blir det bra! Och vi ger oss inte och vi har ett program att gå efter." Jag minns när jag började gråta hos min kurator. Då svarade hon med att ge mig näsdukslådan, låta mig få böla och blotta mig, och sedan visa mig lite av det där "nu får du fan skärpa dig!". Det var så skönt att få höra något sådant, att jag inte bara skulle tröstas, utan fixa till det här problemet. Jag tyckte väldigt mycket om min kurator. Men jag vill ha en psykolog, jag tror att jag vill behandlas enligt KBT. Men nu ska jag dessutom ha en ny kurator.

Lite bakgrund

2009-11-19T12:26:00.000-08:00

Så är äntligen den här bloggen igång! Jag fick idén i tisdags. Kände att det skulle vara skönt att få skriva om mitt läge, och hur saker och ting förändras. På en egen blogg som bara handlar om detta. Tanken är att försöka skriva varje dag, om än bara några rader.

Jag är nu inne på min fjärde dag med Citalopram. Och de biverkningar jag hade de två första dagarna har i stort sett försvunnit. Det enda som hänger kvar är muntorrheten.

Det är en väldigt spännande process jag är inne i. Jag undrar så hur allting kommer bli, om det kommer hjälpa med de här tabletterna och hur mitt liv kommer att se ut om några månader. Och så det här med en liten tablett som kan göra så mycket, som kan gå in kroppen och få en att bli..glad. Ah, tycker det är spännande, jag.

Jag var väldigt skeptisk till såna här tabletter innan. Eller, kanske mer rädd för att jag skulle kunna börja äta dem. Kunde inte tänka mig det. Men nu är jag inte rädd för dem. Och jag vet att jag kan sluta om de inte är bra.

Ni undrar väl vad som är anledningen till att jag börjat äta antidepressiva. Det kommer ni säkerligen förstå i mina kommande inlägg, men jag kan berätta lite kort om det.

Av naturen tror jag att jag är en tjej som är ganska melankolisk och "butter". Jag minns att jag var sådan när jag var liten också. Men sedan två år tillbaka, ungefär, har detta tungsinne varit alldeles för övertagande. Det har förlamat mig lite inuti, och utanpå och jag har kommit in i en depression till slut. De stunder som jag var glad var alldeles för korta och få, istället tog tungsinnet över och förstörde väldigt mycket.
Jag har gått till en läkare för ett tag sedan, med tanken att ta reda på om jag kan vara manodepressiv. Så är det antagligen inte, utan hon ser mitt beteende som depressivt.
Hon lade upp förslaget att jag skulle börja äta Citalopram, och efter funderingar från positiva till negativa till positiva, har jag nu börjat med dem.

Onsdagen den 18 november 2009

2009-11-19T11:52:00.000-08:00

Mina tabletter är så himla svåra att dela. Jag delar dem med min nagelfil, likt en kniv, men antingen så går de i små små bitar som jag hade varit tvungen att sniffa in, eller så far delarna åt alla möjliga håll - spolas ner i tvättstället, åker ner i toaletten eller bara...försvinner.
Idag försvann två tabletter innan jag väl fick i mig en halva. Sen åkte jag iväg till jobbet.

Men idag slapp jag de biverkningar som jag känt av innan. Det var skönt, nu har väl kroppen vant sig vid dem. Men däremot blev jag väldigt torr i munnen, och det är ju också "helt normalt" för Citalopramen. Men det är trist att gå runt och känna det som sandpapper hela tiden. Hoppas att det också går över.

Tisdagen den 17 november 2009

2009-11-19T07:55:00.000-08:00

Jag är ledig idag och går upp vid halv tio. Då tar jag också min andra halva tablett.
Vid halv tolv eller tolv börjar jag känna av biverkningarna igen. Nu är jag mer fokuserad på dem eftersom jag ligger hemma i soffan med filt och datorn i knäet och gör liksom ingenting.
Det är samma passiva känsla rent fysiskt igen, som att allt bultar och rullar och är på helspänn inuti mig, men att kroppen bara är seg och fjäderlätt så att den inte känns...Jo, så känns det nog.
Berättar för R hur jag känner det. Men det är ju så det ska vara, det är inget konstigt.

Ångestkänslorna på grund av tabletterna är värre idag än de var igår. Mer oro, mer hjärta som bultar och andning som inte räcker till riktigt.
Men det är skönt på något sätt att jag vet varför jag har ångestkänslor i mig nu. Jag kan ta på det, det finns en vetenskaplig förklaring. Det handlar om substanser och ämnen och sånt. Då kan jag bara ligga kvar i soffan och låta det verka. Det finns en förklaring, det enda jag kan göra är att acceptera, och ta det lugnt.

Sedan försvinner biverkningarna igen efter, ja, typ en och en halv timme. Och jag känner sedan inte av dem mera för dagen.

Måndagen den 16 november 2009

2009-11-19T07:34:00.000-08:00

Idag gick jag upp för att ta mig till jobbet. Detta är dagen då jag kommit överens med min läkare om att jag ska börja svälja Citalopram. Det kändes märkligt när jag skulle sova inatt, låg och tänkte. Jag har ingen aning om vad jag har framför mig nu. Jag är rädd för biverkningarna, särskilt rädd för "försämringen" av humöret och ångestattackerna som kan hålla på de första 2-3 veckorna. Men det kommer ju gå över.

Jag står framför spegeln på toaletten och delar min tablett. Jag ska börja med att äta 10 milligram om dagen, det vill säga en halv tablett. När jag äntligen fått itu den sätter jag på vattenkranen, koncentrerar mig och *slurp* så är den nere. Jag tittar mig själv i mina ögon i spegeln och tänker att "Nu är jag igång". Jag äter antideppressiva nu.

Så pussar jag R hej då och åker iväg till jobbet. Jag börjar halv åtta.
Visst går jag och känner efter litegrann - Hur känns det? Är jag annorlunda på något vis?
Men jag känner ingen skillnad. Min läkare har sagt att jag antagligen inte kommer känna någon förändring den här första veckan.

Men så vid lunch börjar det kännas lite konstigt. Jag sitter i fikarummet och läser Metro. Men det känns som att texten blir suddig framför mig. Som att ögonen är lite frånvarande från det dem ska göra. Blir kvar vid tanken på det ett tag.
Sedan reser jag mig för att gå ner och jobba igen. Men nu känns det märkligt i hela kroppen. Sådär lite passivt, som att jag inte har kontakt med min kropp och golvet riktigt. Benen känns sega och konstiga. Och en viss yrsel tycker jag mig känna av.

Kommer ner och börjar jobba. Jag tar hand om en kund och börjar mer och mer känna av de antagliga "biverkningarna" av tabletten. Oroskänslor börjar bulta lite i bröstet, som att jag blir plötsligt rastlös. När jag lämnar över varorna till kunden får jag nån attack inom mig och tänker "Jag vill inte vara här. Jag vill hem. Nu!"

Jag är säker på att jag inte inbillar mig de här sakerna. Antagligen är det så att det nya ämnet i kroppen var väldigt nytt för min kropp. Men jag blir lite orolig över hur det kommer bli, om det börjar kännas i kroppen redan första dagen. Kommer jag fixa att jobba?

Men efter en och en halv timme eller så känns det "normalt" igen och jag känner inte av något sedan under dagen.

Jag äter antideppressiva nu.