Kuratorbesöket :-)

Jag är igång! Jag är så lättad.

I måndags skulle jag till kuratorn. Som jag skrivit innan har jag varit väldigt besviken över brevet jag fick om att jag skulle få en kurator - igen. Att jag vill testa KBT. Men jag skulle gå dit och försöka förklara för henne att jag just ville ha det så...
Jag satt i väntrummet och gick igenom för mig själv olika sätt att säga till kuratorn att jag var intresserad av KBT och allt det där...utan att göra henne ledsen. Fick hjärtklappning till slut.
Så blev det min tur. Hjärtklappningen fortsatte.
Vi satte oss i ett litet rum och hon började presentera sig. Hon presenterade sig:

K: Jag heter [...] och är kurator och utbildad psykolog i KBT...
Jag: Är du?!
K: (nickar)
Jag: Åh va bra...!

Haha. Varpå mitt ansiktsuttryck förändras och jag får ett plötsligt och ihållande leende på läpparna. Hjärtat dunkar som det ska.

Och sen har vi ett möte på 45 minuter. Allt är hur bra som helst, det är intressant, det är struktur och det är mål. Jag pratar och hon antecknar och börjar fråga saker som jag bara svischat förbi. Jag känner mig omhändertagen och på väg någonstans. Äntligen.
Jag fick en massa papper om KBT och skalor jag ska fylla i till nästa gång.
Jag kommer få hemläxor, uppgifter jag ska utföra för att ändra mitt beteende och mina tankar.
Och det kostar 50 spänn! Inga fyrsiffriga kostnader så långt jag kan se.

När jag går ifrån Vårdcentralen ringer jag först R och sedan far min. Jag är helt snurrig i huvudet på ett skönt sätt. Jag är så himla glad och det känns som fjäääärilar i bröstet. Haha. Tänk att något som egentligen handlar om en så tråkig sak kan göra en så glad?
Jag är på gåååång! Ska dit den 14:e igen. Längtar redan. :)

20 mg

Så har jag då ökat dosen av Citalopram till en hel tablett - 20 milligram. Känner ingen skillnad.
Mår ganska okej idag, inga attacker. Bara väldigt trött och lat.
Hade telefontid med min läkare idag. Hon är så bra. Så lätt att prata med.
Hon tipsade mig om fyrkantsandningen när hon hörde om min attack igår. Ska försöka ha det långt fram i huvudet så jag kan plocka fram det snabbt när nästa attack kommer.

Attack

Ångestattack. Sån jävla jävla ångestattack. Tårarna bara föll och föll och föll och jag började hyperventilera och visste inte nånting.
R kom in till mig till slut och fick mig att börja andas som en normal människa igen. Ville aldrig att han skulle gå därifrån. Ville bara att han skulle ligga där nära intill mig och andas med mig och att allt skulle bli bra, att allt skulle förändras till något som bara bara bara var fint.
Till slut började jag lugna ner min andning. R gick och fixade så att vi kunde kolla på en film. Det hjälpte mig att låta bli att tänka, litegrann.

Min kropp känns så konstig. Mitt bröst bultar och händerna skakar. Nu börjar det på riktigt alltså...

Ont ont ont, gör det.

Att det kan svida så mycket. Att det kan kännas som att hela bröstet ska explodera. Att det kan kännas som att situationen aldrig kommer förändras, att det är hopplöst. Att det är så jävla svårt. Som knivar som drar igenom hjärtat när jag hör vissa ljud och ser visa syner. Fan.

Det regnar så förbaskat.

Vet inte om jag känner efter för mycket och intalar mig själv att jag mår sämre psykiskt nu, på ett annat sätt än jag gjort innan. Känner oro i mig konstant.
Jag har ingen ork eller lust till att göra något, att ta tag i saker i vardagen. Jag har svårt för vardagen. Svårt att vara hemma. Ändå är det det enda jag är, hemma, i soffan med datorn i knäet, surfandes på nonsens. Ibland tror jag att jag ska ta mig i kragen: Jag går och duschar (då kommer allt kännas bättre), sedan ska jag ta tag i de sakerna jag så gärna vill ta tag i (måla, inreda, fixa, skriva, spela...). Efter duschen blir det inget. Jag sätter mig i soffan med datorn igen, bara för att kolla läget på facebook och sådär. Och sen sitter jag kvar så.

Jag vill att dessa första veckor med Citalopram ska gå snabbt nu. Jag längtar så efter en förändring i mitt liv. Jag längtar så efter att vakna upp på morgnarna och tänka glada tankar, istället för att tänka "Åh, nej. Inte en dag till i nedstämdhet. Vill inte."

Samvetskval

Det är jobbigt när jag tar mig ur ett deppigt läge, eller en attack av deppighet. När jag plötsligt börjar gaska upp mig och tar tag i saker. Och tänker att allt inte är så farligt egentligen.
Jag får så himla dåligt samvete då över hur jag betett mig. När R har kämpat med alla möjliga medel för att få mig på bra humör, och jag liksom bara...varit omöjlig. Jag får ångertankar som "Varför skulle jag bete mig så tråkigt?, Varför ska jag förstöra saker som är så bra?" Och så gör det ont igen, av andra anledningar.

Brev från Vårdcentralen idag

Min läkare skrev en remiss till Psykgruppen, och nu har de tydligen funderat ut hur min behandling ska börja. Idag kom ett brev ifrån dem. Jag öppnade brevet med stor förväntan och hoppades på att det skulle stå: "Du är inbokad för ett besök här på vårdcentralen hos ***, psykolog." Men istället stod det "Du är inbokad för ett besök här på vårdcentralen hos ***, kurator." Igen.

Jag har gått hos kurator där på vårdcentralen för ett tag sedan. Visst hjälpte det, visst var det skönt att få prata ur sig allt, få väldigt bra tips och stöd. Men jag vill ha mer jävlar anamma nu. Jag vill att någon verkligen ska säga till mig att "Så här gör vi och så blir det bra! Och vi ger oss inte och vi har ett program att gå efter." Jag minns när jag började gråta hos min kurator. Då svarade hon med att ge mig näsdukslådan, låta mig få böla och blotta mig, och sedan visa mig lite av det där "nu får du fan skärpa dig!". Det var så skönt att få höra något sådant, att jag inte bara skulle tröstas, utan fixa till det här problemet. Jag tyckte väldigt mycket om min kurator. Men jag vill ha en psykolog, jag tror att jag vill behandlas enligt KBT. Men nu ska jag dessutom ha en ny kurator.