Det är jobbigt när jag tar mig ur ett deppigt läge, eller en attack av deppighet. När jag plötsligt börjar gaska upp mig och tar tag i saker. Och tänker att allt inte är så farligt egentligen.
Jag får så himla dåligt samvete då över hur jag betett mig. När R har kämpat med alla möjliga medel för att få mig på bra humör, och jag liksom bara...varit omöjlig. Jag får ångertankar som "Varför skulle jag bete mig så tråkigt?, Varför ska jag förstöra saker som är så bra?" Och så gör det ont igen, av andra anledningar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar